17. Skator och kråkor på Otterhällan

– en sann historia från Otterhällan av Hans-Rune Skagerlind, tidigare vice ordförande i Kulturminnesföreningens styrelse.

Skator och kråkor

När skatan kom tillbaka med ytterligare en pinne i näbben för att reparera sitt bo efter vintern, satt det en stor kråka på taket till skatboet och såg hotfull ut. Det var inte värt att utmana kråkan på öppen strid, så skatan valde att sätta sig ett annat träd och väntade på, att kråkan skulle ge upp och flytta sig.

Det ovala bostadshuset på toppen av berget Stora Otterhällan ovanför Skeppsbrokajen i Göteborg rymmer en stor och lummig innergård väl dold för den, som inte funnit sin väg in genom de valv, vilka från övre delen av den brant sluttande gatan Norra Liden leder in till gården. Huset kan också nås genom att man går Käppslängareliden upp från Kungsgatan till Otterhällegatan. Vår lägenhet ligger på tredje våningen med utsikt rakt söderut över hustaken upp mot Norra Guldheden och med Drottning Kristinas Jaktslott snett nedanför balkongen. Tre fönster på andra sidan av den genomgående lägenheten ger oss en god överblick över innergården.

Under många år har ett skatpar hållit till på den inre gården. Det är säkerligen inte samma par, som återkommer och börjar planera för restaureringen av boet, men det är samma procedur varje år. Boet byggdes för många år sedan i ett träd, som mer liknade en stor buske och konstruktionen såg då inte särskilt stabil ut. Trädet har växt och blivit grövre med åren och boet i sin grenklyka har följt med upp i höjden och sitter i dag bättre fast än i begynnelsen.

Det hjälper inte när trädet vrider sig ”i plågor” under höststormarna och när vinterns snö tynger ner grenarna, som boet vilar på. Det krävs ett omfattande restaureringsarbete varje år för att återställa skatlägenheten i beboeligt skick. Kanske höjs boendestandarden också något efterhand på samma sätt, som i lägenheterna i huset runt om?

När planeringen är klar börjar restaureringsarbetet. Skatorna kommer ofta med halvmeterlånga pinnar, som de hjälps åt att passa in och förankra. Boet är stort, cirka en meter högt och försett med tak och två ingångar. Tidigare år har skatorna haft tre till fem ungar, som de matat och vaktat på gräsmattan nedanför boet. Barnadödligheten har dock varit stor, vilket vi kunnat se eftersom antalet ungar minskat efterhand som veckorna gått. Vi misstänker kråkorna för barnarov, men har inga bevis.

I år har det gått helt snett! När återuppbyggnadsarbetet var så gott som klart, bestämde sig ett kråkpar för att det bara fanns plats för ett revir på innergården och det skulle vara kråkornas. Genom att en av kråkorna satt på skatboets tak hindrades skatorna att flytta in samtidigt som den andra kråkan stal de pinnar, som skatorna använt i sitt bo, och flyttade dem till sitt eget bo. Det boet placerades i en av de två äkta kastanjer, som mot alla odds överlevt de senaste trettio årens vintrar på vår innergård.

Kråkboet är betydligt enklare än skatboet. När kråkan ligger på ägg sticker stjärten långt ut över bokanten och avslöjar, att mamma är hemma. Efter att några veckor ha blivit trakasserade insåg de kloka skatorna det ohållbara i sin bostadssituation. De flyttade ut från innegården och byggde ett nytt bo i ett träd på utsidan mitt framför Jaktslottet – med andra ord i en fullt ståndsmässig omgivning!

Efter lövsprickningen och i takt med att lövmassan växt på träden har vi inte kunna följa utvecklingen på samma sätt som tidigare. Alla tre boen är nu helt dolda i lövverken. Det vi ser nu efter midsommar är, att kråkorna har en unge, som går ensam på gräsmattan och plockar mask. Föräldrarna ser vi inte till på gården.

Efter ytterligare två veckor – i mitten av juli – upptäcker vi plötsligt att kråkföräldrarna har fyra ungar, som de håller på att lära upp i konsten att plocka mask på innergårdens regnvåta gräsmatta. Vi måste ha missat de övriga tre ungarna tidigare. De kanske kläcktes lite senare och lärde sig inte flyga ur boet lika tidigt som den förste ungen. Hursomhelst kan vi notera, att kråkorna håller sitt innergårdsrevir i samma ”järngrepp” som tidigare. Varje annan fågel, det må vara råkor, duvor eller fiskmåsar jagas bort snabbt och effektivt. Det råder inget som helst tvivel om, att varje mask, snigel eller annan lämplig kråkmat tillhör ”vår” kråkfamilj och ingen annan.