Radheska huset

– ett hus från stormaktstidens Göteborg.

Fil. dr. Ingmar Hasselgréen Mannerstierna berättar här historien om ett hörnhus från år 1669 vid Norra Hamngatan och Smedjegatan. Artikeln publicerades första gången 1966 i Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie ”Göteborg – förr och nu”. Här på Hemsidan publicerades den 2013 med anledning av Ingmars 75-årsdag.

Området kring Stora Hamnkanalen i Göteborg uppvisar en särdeles vacker arkitekturbild. Få gaturum i Sverige kan visa en så enhetlig och så litet förändrad 1700-talsbild som Norra Hamngatan – från Ostindiska Kompaniets hus och ända fram till Östra Hamn-gatan. Norra Hamngatan mellan Smedjegatan och Packhusplatsen har en större blandning av gamla och moderna byggnader. Från Packhusplatsen räknat har vi först dåvarande Broströms-koncernens huvudbyggnad Broströmia. Denna byggnad är ett mycket vackert exempel på 1920-talsklassicism och ett resultat av arkitekten Sven Steens ombyggnad av ett hus från 1850-talet. Tomten kallades tidigare Franska tomten. Den låg länge obebyggd, då den tjänade som upplagsplats för Masthamnen. Denna hamn låg i vinkel med Stora Hamnkanalen ända fram till i mitten av 1800-talet på nuvarande Packhusplatsen.

Nästa hus är en ”nybyggnad” från år 1883 och ritat av Adrian C. Peterson i överdådig renässansstil. Detta hus ersatte en byggnad från år 1815 tillhörig kommerserådet Niclas Björnberg och är ritat av Jonas Hagberg. Nästa hus i raden är det Tham-Sahlgrenska huset från 1732 ritat av fortifikationsofficeren Johan Adam Blaesing. Det ser naturligtvis inte likadant ut idag som för 282 års sedan. Det har byggts på med tre våningar och fått andra fönsteromramningar. Norra Hamngatan 8 är en nybyggnad för Göteborgs Hamnstyrelse. Sist kommer det verkligt gamla huset, ”Hamnstyrelsen”, ”Gamla tullhuset” eller Radheska huset, som det rätteligen bör heta.

Radheska huset på Hamngatan 10 i december 2012. Foto av Eskil Malmberg.

Under 1600-talets mitt fanns det bara ett fåtal privata stenhus i Göteborg. Arvid Baeckström har endast kunnat leta upp två notiser, som på 1640-talet omnämner stenhus i privat ägo. Efter branden den 10 maj 1669 finns det uppgift om cirka tio nyuppförda stenhus, bland dessa hörnhuset Norra Hamngatan-Smedjegatan. Baeckström kallar huset för det Palmencronska.

Släkten Palmencronas förste medlem var kommendör Lars Palmecrona född år 1670. Enligt Wilhelm Berg var han son till båtkarlen i Göteborg, Anders Larsson Båthman och hans hustru Annika. Fadern ägde hus och gård på Smedjegatan mellan blockmakare Lars Achengrens obebyggda tomt i norr och perukmakare Claude Souchons i söder. Lars Båthman, som varit i både svensk och engelsk tjänst, blev för sina förtjänster adlad Palmencrona år 1718. Enligt Elgenstierna sköt han sig själv till döds år 1724. Palmencrona hade inga egna barn, men adopterade sin hustru Ingrid Berlings barn i hennes äktenskap med källarmästaren Jonas Radhe. Genom giftemålet med Ingrid Berling kom Palmencrona i besittning av det nämnda stenhuset jämte källarkrogen Kronan.

Ingrid Berlings förste man Jonas Radhe tillhörde en mycket gammal släkt. Stamfadern var borgare i Nya Lödöse. Jonas far källarmästare Bryngel Radhe hyrde på 1650-talet en källarkrog i överstelöjtnant Peder Lillies hus på Södra Hamngatan 29. Efter branden år 1669 byggde Bryngel Radhe stenhuset i hörnet av Smedjegatan och Norra Hamngatan och inrättade här krogen Kronan. Sonen Jonas innehade Stigbergets värdshus mellan åren 1676 och 1694. Efter faderns död år 1679 övertar han också krogen Kronan, som han driver till sin död år 1706.

År 1717, när Palmencrona innehar Kronan, fanns det enligt göteborgshistorikern Hugo Fröding 189 krogar i Göteborg med förstäder. Namnen var fantasieggande som Svarta hästen, Förgylta ängeln, Fortuna, Rinnande bäcken och Verkehrte Welt och ger associationer till svängande förgyllda smidesskyltar. En del andra krogar hade stadsnamn som t.ex. Stockholm, Arboga, Åmål och Skara.

Efter makarna Palmencronas död utbjuder arvingarna huset till försäljning. År 1725 köper staden huset för 7.500 daler silvermynt, för övrigt staden Göteborgs första fastighetsköp. Arkitekten och fortifikationsofficeren Johan Eberhard Carlberg får i uppdrag att bygga om huset till ett stadens tull- och packhus. Carlbergs uppmätnings-ritningar av det Radheska huset finns i behåll och ger oss möjlighet att följa husets byggnadshistoria från 1600-talet fram till våra dagar. Ritningarna visar ett fyrkantigt stenhus i två våningar med brutet sockertoppstak. Norra Hamngatsfasaden är mycket proportionerlig med fyra fönsteraxlar och en liten frontespis med ett rundfönster. Under takfoten finns en stram, kraftig takkornisch. Den övriga tomten mot Norra Hamngatan upptar en stallbyggnad av trä i två våningar. Mot Smedjegatan låg en trång träbyggnad i en våning, som bland annat inrymde en stor sal med fyra fönster och en stor öppen spis på ena kortväggen. Anslutna till salen låg två små identiska rum likaledes försedda med öppna spisar. I anslutning till stenhuset fanns en stor köksspis med bakugn.

Utmärkande för stenhusets bostadsplan är den smala mittkorridoren, som delar våningen i två delar. En liknande mittkorridor finner vi i det år 1649 byggda Torstenssonska palatset, nuvarande länsresidenset. Andra 1600-talsbyggnader med mittkorridor är Häringe, byggt åren 1654-55 för Gustaf Horn, Granhammar och Salnecke i Uppland. Då Louis de Geer vid 1640-talets mitt återvänt till Stockholm från Holland, gjorde han egenhändigt upp en plan till sin malmgård på Södermalm, omfattande corps de logi med två flyglar.

Johan Eberhard Carlbergs packhusfasad mot Norra Hamngatan från år 1726. Byggnadsnämndens arkiv.

Huvudbyggnaden innefattade en mittkorridor av denna typ, kallad ”Een ganck” på vars högra sida stora salen var belägen. Radheska husets fönsterplacering och plandisposition visar, att meningen varit att bygga till huset i hela tomtens längd mot Norra Hamngatan. Johan Eberhard Carlberg är till en början något irriterad på husets plan då ”den spetsiga hörnvinkeln betog all den commoda indelning som man eljest kunde ha”. Men murarnas goda beskaffenhet och de fina välvda källarna under huset avgjorde frågan. Carlberg låter riva stallbyggnaden och bygger ut huset i tomtens fulla längd. Tillbyggnadens bottenvåning kommer helt att upptas av ”Sielfwa Packhuset” ett kvardratiskt rum med tre fönster och direkt ingång från gatan. Trappan till övervåningen placerades i 1600-talsdelens spetsiga hörnvinkel. Till bottenvåningen förläggs en ”Penningehwalff” samt kontor för packhusinspektor, packhuskontrollör och tullskrivare. Övervåningen upptas av en genomgående korridor, trapphus, kontor för bland andra stämpelmästaren, sjötullsinspektoren, sjötullsbokhållaren och accismästaren, en sal för sjötullsrätten, två logement för betjänter samt ett smalt fönsterlöst rum för sjötullsböcker.

Den strängt symmetriska fasaden mot ”Stoora Hamnen” upptar 11 fönsteraxlar. I den näst första och näst sista placerar Carlberg de två ingångarna. Dessa omges av rustika portaler, som är förbundna med övervåningens fönster, och tillsammans med de två vindskuporna bildar de två vertikaler i det utpräglat horisontala huset. Arvid Baeckström påpekar likheten med Carlbergs förbättringsförslag till Rådhusets fasad mot torget. När byggnaden gick ut på entreprenad uppstod en diskussion vilken tegelsort man borde använda. Man valde mellan holländsk sten och flensburgersten. Den holländska stenen hade använts vid flera husbyggen, bland annat vid Tyska kyrkan, medan flensburger-stenen var helt oprövad. Denna sten var känd för att stå emot väder, vilket var mycket viktigt i det karga västkustklimatet. Den utsedde entreprenören Johan Adam Blaesing föredrog flensburger-stenen. Byggnaden rappades och avputsades i gult, medan fönster, portar, omramningar och portaler samt takkornischen målades i ljusgrå oljefärg. I november 1728 stod huset färdigt, att tas i bruk för sitt nya ändamål.

Natten mellan den 13 och 14 januari 1746 ödelade en eldsvåda så gott som hela femte kvarteret d.v.s. nuvarande västra Nordstan. Endast ett fåtal byggnader undgick skador. Dit hörde det Radheska huset. Dock befann sig byggnaden inte i något särskilt gott skick. Samma år som branden inträffade sades huset vara ”lutande och årligen remnande”. År 1757 säger stadsingenjören Bengt Wilhelm Carlberg, yngre broder till Johan Erberhard, efter att ha besiktigat huset: ”Visserligen finnes få stenhus som äro fria från sprickor och stå likafullt i otroligt många år, men att en gång få slippa det årliga lapp- och flickandet på dessa murar samt besvär och klagomål, är bäst att nu på en gång göra pinan kort.”

Magistraten anvisade äntligen medel för renovering av fastigheten. Den stora packhussalen på nedre botten förstärktes med nya valv och två stora stöttepelare. Vidare borttogs utsmyckningar kring fönster och portar. Här nöjde man sig nu med enklare rappning. Det är en tydlig smakförskjutning som ägt rum sedan Bengt Wilhelm Carlberg efterträtt sin bror. Intressant är att jämföra John Erberhard Carlbergs pack- och tullhusförslag från år 1726 med broderns förslag till garnisonssjukhus trettio år senare. Byggnadernas yttre form är nästan exakt densamma; två våningar, två ingångar och valmat sadeltak med två vindskupor. Men Bengt Wilhelms hus är mycket stramare och mera sammanhållet än Johan Eberhards. De rappade fönsteromramningarna och portalerna är synnerligen enkla. Samma skillnad möter oss om vi jämför Bengt Wilhelms rådhusflygel med broderns ombyggnadsförslag till rådhusfasaden.

År 1816 får det Radheska huset i stort sett sitt nuvarande utseende. Stadsarkitekten Jonas Hagberg bygger på huset en våning och förändrar huset till nyantik stil. Bengt Wilhelms portinramningar ersätts nu av två strama rusticerade portaler huggna i grå kinnekullesandsten. Fasaden är helt slätputsad. Den grå bottenvåningen skiljs från de gula övervåningarna av en slät sandstenslist. Fönstren har släta smala omramningar. Huset avslutas upptill av en gråmålad kraftig takkornisch.

År 1874 kommer en ny omdaning. Trapphuset flyttas från det spretiga hörnpartiet till mitt i huset. Man låter även ”skära av” hörnet då det utgjorde ett hinder för trafiken och försvårade husets planlösning. Tio år senare inrättar man här hörnbutiken. Hamngatsfasaden får härigenom en fönsteraxel mindre varför den högra porten måste flyttas för symmetrins skull. Den mest märkbara förändringen gäller själva fasaden. Huset byggs på med en vindsvåning och bottenvåningen rusticeras. Portalerna knyts samman med de överliggande fönstren genom voluter. Dessa två fönster utmärks från de övriga genom rikare fönsterkrön. På 1870-talet hade man tröttnat på de kala och kyliga empirefasaderna. Dessa försågs nu med prunkande dekorationer i olika stilar. Fasadrenoveringen från år 1874 kan faktiskt sägas gå tillbaka på régence-stilen och Johan Eberhard Carlbergs fasad från år 1726.

År 1921 beslöt stadsfullmäktige, att huset skulle upplåtas till administrationsbyggnad för Göteborgs Hamnstyrelse. Nu genomförs flera ändringar i husets inre och mittporten mot Norra Hamngatan tas upp. Portalen blir en cementkopia av Hagbergs sandstensportaler från år 1816.

År 1929 utökar man kontorsutrymmet genom att inreda vindsvåningen. Listen som skiljer översta våningen från vindsvåningen flyttas ner och de små vindsfönstren från 1874 års ombyggnad görs betydligt större.

År 1960 revs Norra Hamngatan 8 och Hamnstyrelsen byggde här en ny kontorsbyggnad. I samband med detta moderniserades hörnhuset. I den ”Radheska delen” inreddes lunchrum för personalen i delvis gamla valv.

Här öppnades 1990 restaurangen ”Gustava” och på vinden inrättades ett arkitektkontor.

Norra Hamngatan 10 - en av de tidigare ingångarna är numera ett fönster. Foto: Eskil Malmberg.

Radheska huset är en av de få byggnader som har klarat de stora bränderna i mitten av 1700-talet och bottenvåningens välvda rum är från sent 1660-tal. Huset har haft en viktig funktion, som tull- och packhus och därefter som hamnförvaltningens kontor. Hörnhuset är ett viktigt blickfång i staden och relativt välbevarat sedan 1800-talet med sobert klassiskt utseende.

Vid en framtida restaurering av det Radheska huset är det önskvärt, att avlägsna senare tiders utsmyckning och ta fram Jonas Hagbergs fasad, med den ursprungliga färgsättningen i gult och vitt.

Webbkällor:
Femte roten, tomt 53, Olga Dahl: ”Göteborgs tomtägare 1637–1807”, Kvarteret Gamla Tullen.

Femte roten, tomt 58, Olga Dahl: ”Göteborgs tomtägare 1637–1807”, Kvarteret Gamla Tullen.

Gripenstedt,
Adelsvapen-Wiki, adelsvapen.com

Palmencrona, Adelsvapen-Wiki, adelsvapen.com

Tryckta källor:

Bæckström, Arvid, fil lic: Studier i Göteborgs byggnadshistoria före 1814 : ett bidrag till svensk stadsbyggnadshistoria, Nordiska museet, Serie: Svensk byggnadskultur; Nr 2, Stockholm 1923. LIBRIS 8214450. s. 55-57.

Berg, Wilhelm: Genealogiska anteckningar rörande Göteborgs-släkter. Landsarkivet, Göteborg.

Cederbourgh, Eric: ”En kort beskrifning öfwer den wid Wästra hafwet belägna, wäl bekanta och mycket berömliga siö- handel- och stapul-staden Götheborg, utur åtskillige trowärdige historie-böcker, gamla bref, minnesmärken och andre tilförlåtelige bewis, : både med nöye och flit sammanletad af Eric Cederbourg”, tryckt hos Joh. Ernst Kallmeyer, Göteborg 1739.

Clemensson, Gustaf och Kjellberg, Sven T.: ”Landshövdingeresidens och landsstatshus i Göteborgs och Bohus län” : byggnadshistoria, Serie: Monumenta Gothoburgensia, Landsarkivet Göteborg, Uppsala 1933.

Elgenstierna, Gustaf: ”Den introducerade svenska adelns ättartavlor – med tillägg och rättelser utgivna av Gustaf Elgenstierna”, 1-9, Norstedt, Stockholm 1925-36.

Fröding, Hugo: ”Berättelser ur Göteborgs historia under envåldstiden”, Göteborg 1915.

Fröding, Hugo: ”Berättelser ur Göteborgs historia under frihetstiden”, Göteborg 1919.

Fröding, Hugo: ”Berättelser ur Göteborgs historia under den gustavianska tiden”, Göteborg 1922.

”100 utmärkta hus i Göteborg”, Arkitekten och staden”; 2001, Göteborgs stadsmuseum i samarbete med Göteborgs-Posten, Göteborg, ISBN 91-85488-54-2, LIBRIS 8379794. Artikel: ”Radheska huset”, Göteborg 2001, s. 40-41.

Kjellin, Maja: ”Kvarteret Frimuraren i Göteborg”, Sv. Handelsbanken, Göteborg 1959. s. 110.

Lagerberg, Carl: ”Göteborg i äldre och nyare tid, beskrifvande text af Carl Lagerberg”, Zachrisson, Göteborg 1902.

Lönnroth, Gudrun: ”Hus för hus i Göteborgs stadskärna”, Artikel: ”Kvarteret 13 – Gamla Tullen”, Göteborg 2003. s. 482-83 och s. 19, 23.

Schönbeck, Gun: ”Göteborg genom ritningar – byggande från äldre tid till 1900”, Artikel: ”Tullhus vid Stora Hamnkanalen”, Göteborg 2004. s. 24-27.

Se även artikel på Wikipedia om: Radheska huset.

/emg