Minnesord – Ingmar Mannerstierna

Filosofie doktor Carl Philip Ingmar Claude Mannerstierna – tidigare Hasselgréen – född den 31 januari 1938 och gick ur tiden den 24 mars 2019, vid 81 års ålder. Ingmars far var konstförvanten Filip Nilsson (1895-1968); modern hette Elsa Hasselgréen (1903-84). Släkten härstammade från Hassle socken nära Mariestad. Närmaste anhöriga är kusinerna Britt-Marie Angervall och Kennet Runevik.

Ingmar var med och startade Kulturminnesföreningen Otterhällan 1971. Han var sekreterare, vice ordförande och sedan ordförande 1988-2011. Därefter var Ingmar hedersordförande och aktiv inom valkommittén.

En epok har gått till ända – Ingmar är begravd på Örgryte gamla kyrkogård, där han själv valt platsen.

Ingmar var starkt engagerad i Göteborgs föreningsliv – i första hand med kulturell inriktning, Han var också skribent bland annat i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT). Där skrev han litteratur- och musikrecensioner. Den litterära produktionen var pregnant och med hög kvalitet – se: Libris: Ingmar Hasselgréen.

Några av hans alster publicerades av Göteborgs hembygdsförbund exempelvis om Lärjeholms gård (1964), Radheska huset (1966) och Egnahemsbebyggelsen i Änggården (1970). För Göteborgs museum skrev han om Ostindiska huset – Göteborgs museum (1983) – nuvarande Göteborgs stadsmuseum. Av andra bidrag kan nämnas: The Dream of China: The Swedish East India Company 1731-1813 and its Significance for Swedish Science, Art and Culture (1986), Valand – ett konstpalats i tiden (1991) och Den klassicistiska villastaden (1994).

Som 1:e intendent vid museet hade han ett särskilt ansvar för samlingarna Bostadsskick, Nya tiden och Ostindiska samlingarna. Med Kristina Breide Söderpalm samarbetade han om förvärv till samlingarna. I samband med renoveringen av Gunnar Asplunds tillbyggnad av rådhuset räddade Ingmar arkitektens ”bisittarstolar” ur en container på väg till soptippen.

Hans föredrag för Kulturminnesföreningen Otterhällan och för andra kulturföreningar hade främst en inriktning mot kulturbyggnader, konst- och kulturpersonligheter samt adliga släkter. Övriga föreningar där Ingmar engagerade sig var; Västra Sveriges heraldiska sällskap, Svensk-Nederländska föreningen och Academia Pro Musica Antiqua.

Under sommarhalvåret bodde Ingmar tidvis i en andelslägenhet på Marstrandsön. Här skrev han om den historiska platsen i ”Badsortsliv i Marstrand”. Artikeln ingår i Göteborgs historiska museums årsbok från 1984 — berättelser med titeln ”För hundra år sedan : skildringar från Göteborgs 1880-tal”.

Ingmar Mannerstierna berättade i SlottsNytt 2-2012, att han under sommaren 2012 kunde fira, att det gått 50 år sedan han anställdes vid Stockholms stadsmuseum:

”Där hade jag som uppgift att inventera stadsdelen Östermalm, som då stod rivningshotat från Karlavägen ner till Strandvägen. Som väl var blev det inte några större husrivningar den gången men tyvärr försvann det fina Strindbergshuset där Strindberg bodde några år under den tid, som han var gift med Harriet Bosse.

Av en kusinson till Raoul Wallenberg blev jag inbjuden att i sommar bo i det Wallenbergska huset på Karlaplan. Det byggdes av familjen Wallenberg i början av förra seklet och inrymmer numer bostadsrätter. Därefter fick jag flytta ut till familjens magnifika villa på Ornö i Stockholms skärgård, som för övrigt ligger granne med Kymmendö, där Strindbergs ”Hemsöborna” utspelade sig. Det var mitt femtioårsjubileum av Östermalmsinventeringen, som sedan ledde till att jag fick inventera den kulturhistoriska bebyggelsen i Göteborg 1964-1969. Det var på så sätt som Drottning Kristinas Jaktslott kom in i bilden.

Hösten 2011 inledde vi med att fira fyrtioårsminnet av räddningen av Jaktslottet då Marie-Louise de Vylder-Lehmann bildade Kulturminnesföreningen Otterhällan och lyckades ordna finansieringen av husets flytt och restaurering. Vi avslutar nu jubileet med att ha ”Öppet hus” för alla föreningens medlemmar den 9 september mellan klockan 13 och 15.”

Ingmar tog studentexamen på latinlinjen 1957. År 1962 gjorde han en byggnadshistorisk inventering av bebyggelsen på Östermalm för Stockholm stadsmuseum.

Vid Svenska Institutet i Rom deltog han under drygt två höstmånader 1963 i ”Romkursen” – Den konsthistoriska kursen –  ledd av fil.dr. Torgil Magnuson, sedermera professor och bitr. föreståndare vid Institutet.

Därefter var Ingmar amanuens vid Eskilstuna museum. Han inventerade den kulturhistoriska bebyggelsen i Göteborg 1964-69 och tillträdde som antikvarie vid Riksantikvarieämbetet från 1970. Åter till Göteborg blev han 1:e amanuens 1971, antikvarie 1973 och museiintendent 1974.

Filosofie licentiat blev Ingmar 1972 och doktorerade 1974 vid Göteborgs universitet på en avhandling om konstsamlaren Gustaf Adolf Sparre (1746-94).

Ingmar var landsantikvarie i Södermanlands län 1974-76 och därvid även chef för länsmuseet i Nyköping. Åter till Göteborg var han museiintendent och chef för utställningsverksamheten vid stadens Historiska museum från 1976, därefter 1:e intendent och chef för ostindiska samlingarna 1986-92. Då var han periodvis även tillförordnad museichef.

I samband med att Ingmar gick i pension fick han 2003 medaljen ”för trohet och flit” av Kungliga Sällskapet Pro Patria.

Saknaden efter Ingmar överflyglas av beundran för livsgärningen.

/emg

Se även dödsannons från 24 maj 2019  i GP och SvD: Carl Philip Mannerstierna f.d. Ingmar Hasselgréen.

Minnesord av Kristina Breide Söderpalm och Björn Fredlund

i en ursprungligt version IHM Minnesord 2019

och i Göteborgs-Posten den 23 juni 2019,

och i Svenska Dagbladet den 30 juni 2019.