7 b. Jaktslottets historik

Den ursprungliga tomten var Nr 105 i Andra roten – utanför kvartersindelningen, ”på andra sidan Övre Kyrkogatan”. Den låg vid Södra Liden 26 – även kallad ”Åkareliden” – och bebyggdes av åkaren Lars Bryngelsson, som flyttade dit 1731. Bouppteckningen efter hans änka Anna Dikman 1754 upptar ett litet hus med tomt på Otterhälleberget mellan båtsmännen Claes och Jacob Rams hus, bestående av en stuga, kök med ett litet avskift uti samt vind över, ett litet häststall och vedbod av bräder, allt värt 180 daler silvermynt. Samma år i maj såldes gården på aktion för 250 daler smt till murgesällen Engelbert Assarsson. Fram till i slutet av 1700-talet bodde här artillerister, arklimästare, underminörer, timmermän, fiskare, murmästare, saltmästare, stadsbetjänter med flera, ett tvärsnitt av dåtidens samhälle.

I början av 1770-talet gjordes hela nedervåningen om till krog, som först drevs av krögaren Jonas Hernlund. Under åren 1786-87 ägdes tomten av hökaren Johannes Utberg, senare (1790) av hans änka. Arbetskarlen Andr. Olsson kallades krögare, då han 1795 ägde hela tomten. Han ägde (1800-02) den ena häften medan den andra halvan av gården ägdes (1800-01) av färgaredrängen Lars Jacobsson och 1802 av änkan Anna Isacsson. Krogrörelsen fortsatte fram till den stora branden den 1 november 1804, då flertalet av husen på Otterhällan brann ner.

I en handling, daterad den 17 januari 1805, avstod  Lars Jonsson alla anspråk till Anders Olsson på del av tomt, där deras gemensamma hus hade stått. Han fick istället hälften av det utbetalade brandförsäkringsbeloppet och av det som blivit bärgat och hälften av tegelstenen. I justitieprotokollet av den 30 april 1806 omtalas det på tomten nr 105 i andra roten under fullbordan stående reverterade korsvirkeshuset.

Det nuvarande huset uppfördes år 1806 av Andr. Olsson, efter det att Bryngelssons hus förstörts i storbranden 1804 (”…Detta befans nu endast bestå af förbränd och til största delen aldeles oduglig sten af murwärket och Stenfothen som ej kan skattas till högre wärde än 15.40 Riksdaler” ur ”Brandstodshandlingen, 24 november 1804”). Före branden var huset värderat till ”1092:32 riksdaler banco”.

Källarmästare A. Andersson övertog fastigheten 1860 och under hela 1800-talet bytte huset ägare ett flertal gånger. De flesta var hantverkare, men även källarmästare och tullmästare finns med i ägarlängden. En av de udda hyresgästerna var den blinde musikanten Peter Emanuel Fagerroth, som bodde i huset med sin mor i största fattigdom. År 1899 stod ”Verkgesällen” Lars Hansson som ägare och taxeringsvärdet var 9.700 kronor.

”Slottet” var mycket slitet när velocipedfabrikören Alfred Hansson köpte det 11 maj 1914 och han tvingades till en genomgripande renovering. Bland annat lät han mura in små lejonhuvuden ovanför fönstren. Därigenom fick huset ett högreståndmässigt utseende, vilket kan ha givit upphov till beteckningen ”Jaktslottet”.

Lejonmaskaronerna hade han tagit vara på i samband med att artillerikasernen på Kungshöjd revs 1911. Hansson lät rensa upp den gamla brunnen på gården, där flera föremål från hundratals år tillbaka kom fram. Även en handkvarn av sten hittades under huset. När Hansson dog ville hans arvingar inte kosta på huset de nödvändiga reparationerna, varpå Göteborgs Morgonpost den 8 april 1931 meddelade att ”slottet” skulle rivas. Beskedet skapade en stark opinion mot beslutet och medel samlades in till en lindrigare reparation och huset bjöds ut till salu.

Sjökapten Axel Nyborg blev 1942 nästa ägare av ”slottet”. Han bekostade en modernisering och ombyggnad med ambitionen att bevara det ursprungliga. Den öppna gården med en fritrappa upp till vindsvåningen byggdes in till en hall med en innertrappa och balkong ovanför. Samtidigt revs det så kallade ”Liljegrenska huset”, som låg direkt intill och som hade fungerat som ”slottets” brandmur. Nyborg omkom i en bilolycka i New York.

Några år senare köptes ”slottet” av dess siste där boende ägare, assessor Ulf Grapengiesser, och en ny renovering företogs. En ny stadsplan presenterades där Jaktslottet inte passade in, utan ett större nybygge planerades i dess ställe.

Grapengiesser hemställde då i en skrivelse till byggnadsnämnden, att huset skulle bevaras för framtiden: Huset torde vara ett av stadens äldsta och är välkänt för alla göteborgare som är intresserade av sin stad. Ehuru byggnaden under tidernas lopp undergått förändringar, har den behållit en ålderdomlig och egenartad prägel. Huset är utan like i Göteborg. Det är också föremål för stort intresse från allmänhetens sida.

Han avslutade med: Huset är solitt byggt och kan i nya århundraden stå som ett alltmera värdefullt minne av en gången tid och dess förhållanden, ett pittoreskt inslag i den moderna storstaden Göteborg. Husets kulturella värde kan i vår tid förbises av många men kommer sannolikt att ligga i öppen dag för kommande tiders göteborgare.

Grapengiesser blev utnämnd till rådman i Jönköping, men ville ändå behålla Jaktslottet. Han hyrde ut huset till ett par unga chalmerister, varav en släkting, som bestämde sig för att rädda huset. Ett team bildades och en alternativ stadsplan presenterades, men avslogs i oktober 1969. År 1970 gav dock Grapengiesser upp och sålde huset till Byggnadsfirman Anders Diös AB i Uppsala.

Det blev många turer med olika kulturinstanser, politiska läger, Göteborgs Hembygdsförbund, Göteborgs Historiska Museum, AMS, landshövdingen Erik Huss med flera, där Göteborgs museer i ett tjänsteutlåtande skrev att Jaktslottet är; ”… ett av stadens äldsta hus och torde kunna betecknas som oersättligt både som historiskt minne och som ett pittoreskt inslag i storstadens centrum. Starka skäl talar för att huset bevaras intakt”.  Anders Diös visade sig ha ett stort personligt intresse för gamla hus och han skänkte därför Jaktslottet till Kulturminnesföreningen Otterhällan.

Diös byggnadsfirma medverkade till att huset kunde flyttas cirka 75 meter till en tomt i hörnet av Otterhällegatan och Västra Liden – dess nuvarande plats. Det var Göteborgs fastighetsnämnd, som från den 1 november 1971 upplät en ny tomt, cirka 220 kvadratmeter stor, utgörande delar av stadsägan nr 8540 samt tomterna nr 101 I, 101 D och E i 2:a roten i stadsdelen Inom Vallgraven mot en årlig arrendeavgift av 1.290 kronor. Fastighetsdirektör Louis Campanello, som tillträtt sin befattning några år tidigare, var känd för sina okonventionella lösningar. Han tog självständigt detta beslut i strid mot gällande föreskrifter i stadsplanen, vilket givetvis hälsades med glädje av alla dem som kämpat för att bevara byggnaden. Otterhällans nydaning var ett hårdhänt ingrepp i stadsbilden, som hade mött stark kritik från många håll. Att Jaktslottet fick vara kvar på berget mildrade den starka opinionen något mot de alltför stora förändringarna.

Då möjligheten till statsbidrag genom Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) undersöktes, visade det sig att detta inte kunde lämnas om byggnaden ägdes av enskild person. Av den anledningen bildade några intresserade personer den 7 september 1971 ”Kulturminnesföreningen Otterhällan” med stadgar som sade ”… att utan vinstintresse förvärva och förvalta kulturhistoriskt intressanta byggnader inom centrala staden”. Och enligt paragraf 11 i de den 23 november 1971 antagna stadgarna skall, ”… om föreningen upplöses, dess tillgångar tillfalla Göteborgs kommun”.

Den 13 december 1971 var det klart,  att AMS beviljat ett anslag för att delvis täcka kostnaden på cirka 500.000 kronor för flytt med mera. Bidraget från staten uppgick till cirka 375.000 kronor och Göteborgs Stad bidrog med de resterande 125.000 kronorna.

Flyttningen gick till så, att två järnbalkar sköts in under huset och därefter drogs huset på trärullar på utlagda slipers. Själva flytten tog 12 dagar och huset förblev intakt efter en transport på cirka 75 meter.

Öppningshögtiden var den 9 september 1972 och ett vårdträd, en ek, planterades på husets nya gräsmatta. Pådrivande i räddningsarbetet var främst Marie-Louise de Vylder-Lehmann. En minnesplatta, som bekostades av Anders Diös, erinrar vid husets entré om räddningsaktionen.

Här presenteras en kavalkad av vykort av Jaktslottet. Vilket av korten är äldst? Kavalkad av sex olika vykort med Jaktslottet som motiv – 1940-tal till omkring 1990.

Tryckta källor:
* ”Det gamla Göteborg: lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag. Del 2.”, Carl Rudolf A:son Fredberg, Bröderna Weiss Boktryckeri, Göteborg 1921-1922, Libris 2054907. ISBN 91-7408-015-6 (hela verket).

* Fredberg, Carl Rudolf A:son (1919-1924). ”Det gamla Göteborg: lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag”. Göteborg. Libris 2054905.

* Bæckström, Arvid (1923). Studier i Göteborgs byggnadshistoria före 1814: ett bidrag till svensk stadsbyggnadshistoria. Svensk byggnadskultur ; 2. Stockholm. Libris 822082. sid. 161, Tomtkartan 1807.

* ”Stora Otterhällan”, Gustaf Bondesson, Tre Böcker Förlag, Göteborg 1998, Libris 7593024. ISBN 91-7029-365-1.

*Elfving, Folke (1996). Kring Göteborgs museum: händelser, människor, minnen. Göteborg: Tre böcker. Libris 7592964. ISBN 91-7029-303-1. sid. 71.

* ”Göteborg före grävskoporna – ett bildverk”, R. Garellick 1997, Libris 7452031. ISBN 91-630-5465-5. sid. 208 (foto).

* ”Göteborgs hjärta: en bok om människor, affärer och byggnader kring Kungsgatan. D. 1, Kungsgatan, dess kvarter och omgivning från Carolus Rex till Västra Hamngatan”, Sven Gulin (redaktör), Framställningen i del I-II rörande fastigheterna under 1600- och 1700-talen är baserad på manuskript av Olga Dahl, Gulins/Pepita, Göteborg 1977, Libris 164477. Del 1. sid. 69-71.

* ”Hur tre gamla göteborgshus räddades”, Alf Hermansson, Göteborgs Hembygdsförbund – ”Lilla Göteborgsserien”, Göteborg 2001, Libris 9056407. ISBN 91-631-1545-X. sid. 22-36.

* ”Stora Otterhällan i gamla tider”, Kjell Hjern, Göteborg 1964, Libris 871355.

* ”Hus för hus i Göteborgs stadskärna”, Gudrun Lönnroth (redaktör), utgiven av Göteborgs stadsbyggnadskontor & Göteborgs stadsmuseum 2003, Libris 9326427. ISBN 91-89088-12-3. sid. 421, 425.

* ”Drottning Kristinas jaktslott” på Otterhällan i Göteborg: bidrag till dess historia och räddning för framtiden”, Marie-Louise de Vylder-Lehman, Byggnadsfirman Anders Diös, Uppsala 1975, Libris 1034821.

* ”Ögonblick av nostalgiska återblickar 1941-60”, Lars O. Carlsson, Göteborg 2013, ISBN 9789197995825, Libris 15220150. s. 19-21.

* ”Gamla Otterhällepojkar 1947-1992 – 45 år”, Styrelsen för Gamla Otterhällepojkar 1992. sid. 20-21.

Webbkällor:

Wikipedia: ”Drottning Kristinas Jaktslott”

http://www.gbgtomter.se/Rote_2/2.105.pdf  Olga Dahl: ”Göteborgs tomtägare 1637-1807”, 2004, Andra roten, tomt 105

http://www.gbgtomter.se/Rote_2/2.123.pdf Olga Dahl: ”Göteborgs tomtägare 1637-1807”, 2004, Andra roten, tomt 123

http://www.gbgtomter.se/Rote_2/2.124.pdf Olga Dahl: ”Göteborgs tomtägare 1637-1807”, 2004, Andra roten, tomt 124

/emg